Up's and down's

Det har varit några väldigt omtumlande dagar med allt från jobb, till sjukskrivning, och utlåtande av PTn på gymmet. Har tillbringat större delen av tiden störtlipandes över att mitt liv är över. För ja, kan jag inte träna som jag vill så är meningen med mitt liv borta. Jag har tillbringat alldeles för stor del av min tid i soffan, ätandes på diverse godsaker och tyckt allmänt synd om mig själv. Den tiden är förbi och jag vill inte falla tillbaka i gamla vanor. Nog att det är ett par år sedan jag var sådan, men ändå. Jag känner mig själv och jag vet hur lätt det är att gå tillbaka till gammalt. Och jag är trotts allt en sucker for sugar och unhealthy food! Så att inte ha kunnat tränat på den senaste månaden gör mig rädd. Livrädd om jag ska vara helt ärlig. Rädd att jag ska halka tillbaka och tappa lusten för rörelse och bra mat. Latheten är ändå rätt stor. Att fastna i soffträsket är på tok för lätt. En konstant kamp pågår i mig att inte dras tillbaka. Det har resulterat i att jag tränat sönder min kropp i stället. Och jag är riktigt besviken mig på mig själv. Jag har förstört för mig själv, sabbat min egen dröm och framtid. Jag kan varken träna det jag vill eller ens jobba. Vad är det för liv? Nu handlar det kanske om att jag måste prioritera om och designa om mina drömar. Jag kommer troligtvis inte på en ofantligt lång tid kunna lyfta en hantel. Jag kommer inte kunna göra en bicepcurl eller lateral rais. Kommer inte kunna köra axelpress, tricepspress eller köra bänk för den delen. Min dröm om en snygg, välsvarvad muskulös kropp är något jag måste ge upp. Men vad är logiskt möjligt att ersätta den med? Det lutar nu åt att jag ska bli en såndär tanig löpare...No offence till någon men jag vill inte vara smal smal. Det skulle inte vara snyggt på mig. Jag skulle säga att jag är skapt för att bära muskler...haha, egofeelingen över den meningen var rätt brutal! Men ni förstår grejen. De idealbilderna är ganska långt ifrån varandra. Men vad ligger mitt imellan? Något åt cyklist hållet är min tanke då. Lite större muskulösa lår, men fortfarande rätt smal upptill. Tja, men kan ju inte få allt. Det är en sak som är säker här i världen och något jag märkt avsevärt många gånger på mina 19 år.

Men ialla fall här kommer en snabb utläggning om de händelserika dagarna som passerat i veckan:

Tisdag & onsdag: Jobb, med en insikt om att jag var tillbaka från min sjukskrivning alldeles för fort.

Torsdag: Info.möte på gymmet om kom i form programmet. De gick igenom kosten och va dessa 10 veckor skall innehålla. Efteråt kollade ptn på min axel och sa i princip "Grattis, du har med största sannolikhet dragit på dig en kronisk inflammation" Jag såg hela min verklighet rasa samman. Ja jag gick hem och störtlipade. Men han sa även att du inte behöver direkt träna armar. Benträning är hundra gånger så effektivt. Så han skulle utforma ett eget träningsprogram anpassat efter mig som jag ska följa under dessa 10 veckor. Stor eloge ändå trotts de kanske klumpiga uttalandet om min invaliditet...

Fredag (idag): Ringde jobbet och sa att jag inte kunde komma in och jobba. Ringde läkaren och fick en tid senare på eftermiddagen. Tillbringade hela dagen i min säng gråtandes. För utan min träning är jag absolut INGENTING! Väl hos läkaren så fick jag sjukskrivning till 14 oktober, minst. Han frågade även lite och gjorde tester. Jag sa vart det gjorde ont och hur smärtan känns(precis som vid alla andra fyrtioelva besök jag gjort) och han kom fram till att det antagligen är bicepssenan som är inflammerad och irriterad. Bicepstendinit med andra ord. Även om det skulle vara biceps och inte axeln det är fel på är jag fortfarande orolig över att det är värre än vad läkarna tror. Både diklofenak och kortison borde tagit en inflammation. Antingen har senan brustit eller så har jag fått en kronisk inlammation. Det är vad jag tror. Men sen så är jag väl ingen läkare heller.
Doktorn konstaterade att om jag hade jobbat med något annat så hade jag inte haft sådana problem och hade mest sannolikt kunnat jobba. Jag fick då frågan "Du har inte tänkt på att byta jobb? jobba med något helt annat?" Jag bara i väldigt bestämd ton " Nej, jag har tänkt att bli frisk!" han blev rätt tyst...Malin vs läkarkåren 1-0.

Sen blev det mathandling för att bunkra upp i kyl och frys inför mina 10 veckor. Blev även sushi och en påse godis! Får ju passa på innan allvaret börjar. Så nu ska jag svulla medans jag kan!

 

Har man skills eller har man skills?

En ny och fräsch blogg...

...behövs ju när man ska bli en ny och fräsch tjej!

Har länge sett fram emot denna hösten. Tidigt i våras anmälde jag mig till en så kallad "kom-i-form-grupp" på gymmet. Det är 10 veckor med 4 pt träningar i veckan + kostschema som är ihopsatt efter dina mål. Jag har kännt att jag fastnat i träningen. Kommer ingen vart på egen hand, står och stampar och bara blir frustrerad. Så detta är verkligen något jag kommer gå in helhjärtat för. Har desvärre dragit på mig en inflammation i min axel som nu efter en månad av vila inte vill ge med sig. Den är avsevärt mycket bättre men det var med sorg i fingrarna och hjärtat jag skrev ett mejl till Ptn där jag förklarade att jag inte kommer kunna medverka i höst. Så jag hade gett upp. Deppat ihop och insett att det får bli människa av mig senare i livet. Då damp svaret ner i min inbox.

"Tråkigt att höra. Om du kommer förbi i veckan så kan jag titta på din axel. Jag jobbar med axel problematik dagligen och detta behöver inte sätta stop för dig.
Kost upplägget bygger bla på att hämma inflammation..." Sen fick jag en massa frågor om axeln och rekomendationer om att undvika spannmål och omega 6 då de framkallar inflammationer i kroppen, och äta minst 10gr omega 3 om dagen.

Det här kallar jag engagemang! Jag hade förväntat mig ett "okej vad tråkigt. Då stryker vi dig ur gruppen" Men inte då! Ska inte låta axeln stoppar mig. Anpassad träning och bra kost är det som gäller de kommande 10 veckorna...eller? Så är det nog många som tänker. För mig handlar det inte om en quickfix till att tappa fett och bygga muskler, fast det är det jag är ute efter. För mig handlar det om att förändra min livsstil och lägga till med bra vanor. Speciellt när det gäller kosten. För vi alla vet att med rätt mat kan man utvecklas och prestera ofantligt mycket bättre än när man sätter i sig en massa skräp. Så de nästkommande 10 veckorna är början på mitt nya JAG!


Detta firade jag med mitt första träningspass på över en månad. Jag satt på spinncykeln med ett fett stort leende på läpparna från start till mål! Svetten rann, musiken pumpade och benen skrek "I love it" och det gjorde jag med tillsammans med alla andra i salen. Peppande sång hör på något sätt hemma i den atmosfären. När man hör grannen på cykeln jämte vråla för kung och fosterland, vet man att man inte är den ända som har ooooooont! För det hjälper. Med ett leende, positivitet och en jävlar anamma går ALLT.

Så nu sitter jag här mätt och med ett gigantsikt leende fortfarande kvar på läpparna och tycker livet är lite sådär småbra. Imorgon blir det första dagen på jobbet. Lyckades börja min karriär med en sjukskrivning. Vuxenpoäng på den eller? Men innan dess blir det antingen en promenad eller en löptur om mina stackars blåsor vill. För det klart man får blåsor av sina 1600 kronors löpardojjor!

Nu blir det sängen!